Idag drabbades jag av den styggelse som är att frestas av nybakta vaniljbullar på jobbet en timma efter lunch. Jag brukar regelmässigt inte sukta efter sötsaker, men just dessa var så bisarrt överdådiga och extravaganta. Jag tackade nej, mer av slentrian snarare än ångest, men såhär omsider ångrar jag mig lite. Faktiskt. Det är ju inte hela världen, inte sant?
Det ser dessutom ut som om jag får äta upp mina ord angående mitt arbete. Idag hade jag en synnerligen intressant diskussion med ett äldre par som nyligen inackorderat sig på min avdelning, och jag måste verkligen påpeka hur kloka ord de stundvis yttrade (som om de inte skulle kunna göra det i vanliga fall, kan tolkas, men det var verkligen filosofiska ord som kändes genomtänkta till leda). Jag upphör aldrig att förvånas över hur människan som företeelse fungerar egentligen.
P.S. Inläggstiteln = cred till mannen i ovannämnda par. D.S.
Kommentera