Häromsistens ramlade jag över en ganska okonventionell tv-kanal. Mest dokumentärer och sådant, ni vet. Jag vill erinra mig att just den skildring jag tänker frambringa exempel på handlade om sport i allmänhet, men det är en petitess - det jag vill komma till är att just det avsnittet behandlade det så ödesmättade och omstridda ämnet anorexi.
I egenskap av föredetta anorektiker (ja, jag är åter vid god vigör idag) spetsade jag, som sig bör, öronen omedelbums. Det som sades var inte särdeles nydanande eller konstifikt, men jag ämnade ändå inte undgå att tänka till en smula. Jag minns hur jag frenetiskt räknade vareviga kalori jag skulle förtära, hur jag stundom nästan vred mig i hungerkrämpor efter att ha varit utan undfägnad i nästan ett halvt dygn, hur det susade i öronen och svartnade för ögonen när jag lämnade sängens bolster i arla morgonstund, hur jag längtade till nästa mål mat blott en millisekund efter att jag svalt den sista tuggan av det förhandenvarande, hur jag formligen drabbade samman av ångest om jag ätit ditten eller datten eller rentav överhuvudtaget, hur jag flydde hals över huvud ifrån ställen där jag visste att det kunde serveras mat. Och så vidare. Ett ideligt skändande av den egna kroppen. Aldrig ett uns av sinnesro.
Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta, mer än att jag är så in i bängen förvanskad, ty det är tvivelsutan en ganska paradoxal värld vi lever i.
Kommentera