Nu är jag ånyo hemmavid efter en kortvarig vistelse i Visby. Gotlands hufvudstad försåg oss med oräkneliga aktiviteter och utforskanden, vädret lämnade inte mycket att önska och maten var deliciös. Tillåt mig sammanfatta semestern i korta drag:
Dag ett anlände vi till hotellet och gjorde oss hemmastadda för att följaktligen flanera runt på gator och torg i hopp om att hitta någon företeelse eller två (egentligen hemskt gärna mer än så [ofrivilligt rim - plus i kanten?]) att medtaga hem. När vi tillryggalagt åtminstone en halv mil av vindlande gator och gränder satte vi oss till bords på en restaurang vid havet för att proviantera och beskåda solnedgången. Kom hem till hotellet och gick omtöcknade och med smärtande fötter till sängs sådär en halv ett på natten.
Dag två innebar ännu mer spatserande bland stånd och flertalet torg av varierande storlek. Trots det förhållandevis mediokra utbudet som torghandeln hade att erbjuda var vi ur turistsynpynkt ganska glada ändå. Ungefär en halvtimmes dividerande över vilken restaurang man skulle välja (då Visby verkar ha begåvats med ett av rikets större utbud av restauranger hade vi en del att sålla mellan, i runda slängar hundra stycken, även om vi kanske såg skymten av knappt över hälften) senare utsåg vi en tämligen dyr restaurang belägen vid Stora Torget. Satte oss för att förtära varsin halloumiburgare som var under all kritik och fick oss att överväga att försumma betalningen och istället fly fältet (vilket vi turligt nog inte gjorde). Mer kringflackande i affärer, glasspaus i hamnen följt av värmeslag som gjorde att vi retirerade till hotellet för att vila en stund innan middagen. Åt en undermålig portion med (enligt restaurangens utsago) "friterade kikärtsbiffar med fräst äppelpuré, primörer och portvinsreduktion" som mest liknade falafel med ljummet äpplemos.
Dag tre, närmare bestämt näst sista dagen av våra bravader, vigdes åt Fårö. Såklart. Härförleden innan resan blev jag varse att ett kafé vid namn Sylvis Döttrar residerade på nämnda ö, och det fick man ju självfallet inte missa, vilket resulterade i att vi begav oss dit ögonaböj så fort vi beträtt ön. Blev, föga förvånande med tanke på all positiv kritik de erhållit, alldeles saliga bara vid blotta åsynen av alla bakverk och bullar. Delade sålunda på två sorters marängpajer, en kolanötpaj och två sorters bullar smaksatta med kanel respektive blåbär och vanilj. Ack, så gott det var! (Om socker är bannlyst efter denna resa? Eh, ja.) Efteråt var vi så mätta att vi inte visste var vi skulle ta vägen, så vi orkade inte direkt med något mer enerigkrävande än att åka runt med bilen och försöka lokalisera oss efter bästa förmåga innan hemfärd. Jag ska sluta dissekera all mat jag har ätit med ord, kära läsare, jag lovar på heder och samvete, men först måste jag bara påtala vilken makalös tonfisk jag åt på kvällen. I skrivande stund, såhär en två dagar efteråt, känns det fortfarande som om jag aldrig kommer orka äta mat mer i resten av mitt liv. Ponera det!
Dag fyra, det vill säga dagen för återresa, föresatte vi oss att spendera på Krusmyntagården. Det var sannerligen fint, även om det i mina mått mätt kanske var lite för spartanskt för att erkännas som eftersuktat turistmål, vilket det bevisligen var med tanke på allt folk. När vi avverkat detta återvände vi till hamnen för att efter en smärre procedur äntra färjan som skulle ta oss tillbaka till fastlandet och den grådaskiga vardagen.
I retrospektiv var det, trots några matfadäser, en ofantligt fin resa. Adjö, Gotland, och på återseende, får man väl lov att säga.
Dag ett anlände vi till hotellet och gjorde oss hemmastadda för att följaktligen flanera runt på gator och torg i hopp om att hitta någon företeelse eller två (egentligen hemskt gärna mer än så [ofrivilligt rim - plus i kanten?]) att medtaga hem. När vi tillryggalagt åtminstone en halv mil av vindlande gator och gränder satte vi oss till bords på en restaurang vid havet för att proviantera och beskåda solnedgången. Kom hem till hotellet och gick omtöcknade och med smärtande fötter till sängs sådär en halv ett på natten.
Dag två innebar ännu mer spatserande bland stånd och flertalet torg av varierande storlek. Trots det förhållandevis mediokra utbudet som torghandeln hade att erbjuda var vi ur turistsynpynkt ganska glada ändå. Ungefär en halvtimmes dividerande över vilken restaurang man skulle välja (då Visby verkar ha begåvats med ett av rikets större utbud av restauranger hade vi en del att sålla mellan, i runda slängar hundra stycken, även om vi kanske såg skymten av knappt över hälften) senare utsåg vi en tämligen dyr restaurang belägen vid Stora Torget. Satte oss för att förtära varsin halloumiburgare som var under all kritik och fick oss att överväga att försumma betalningen och istället fly fältet (vilket vi turligt nog inte gjorde). Mer kringflackande i affärer, glasspaus i hamnen följt av värmeslag som gjorde att vi retirerade till hotellet för att vila en stund innan middagen. Åt en undermålig portion med (enligt restaurangens utsago) "friterade kikärtsbiffar med fräst äppelpuré, primörer och portvinsreduktion" som mest liknade falafel med ljummet äpplemos.
Dag tre, närmare bestämt näst sista dagen av våra bravader, vigdes åt Fårö. Såklart. Härförleden innan resan blev jag varse att ett kafé vid namn Sylvis Döttrar residerade på nämnda ö, och det fick man ju självfallet inte missa, vilket resulterade i att vi begav oss dit ögonaböj så fort vi beträtt ön. Blev, föga förvånande med tanke på all positiv kritik de erhållit, alldeles saliga bara vid blotta åsynen av alla bakverk och bullar. Delade sålunda på två sorters marängpajer, en kolanötpaj och två sorters bullar smaksatta med kanel respektive blåbär och vanilj. Ack, så gott det var! (Om socker är bannlyst efter denna resa? Eh, ja.) Efteråt var vi så mätta att vi inte visste var vi skulle ta vägen, så vi orkade inte direkt med något mer enerigkrävande än att åka runt med bilen och försöka lokalisera oss efter bästa förmåga innan hemfärd. Jag ska sluta dissekera all mat jag har ätit med ord, kära läsare, jag lovar på heder och samvete, men först måste jag bara påtala vilken makalös tonfisk jag åt på kvällen. I skrivande stund, såhär en två dagar efteråt, känns det fortfarande som om jag aldrig kommer orka äta mat mer i resten av mitt liv. Ponera det!
Dag fyra, det vill säga dagen för återresa, föresatte vi oss att spendera på Krusmyntagården. Det var sannerligen fint, även om det i mina mått mätt kanske var lite för spartanskt för att erkännas som eftersuktat turistmål, vilket det bevisligen var med tanke på allt folk. När vi avverkat detta återvände vi till hamnen för att efter en smärre procedur äntra färjan som skulle ta oss tillbaka till fastlandet och den grådaskiga vardagen.
I retrospektiv var det, trots några matfadäser, en ofantligt fin resa. Adjö, Gotland, och på återseende, får man väl lov att säga.
Kommentera