Man blir så ambivalent som ätstörd. Vid den tidpunkt då man inmundigar något - det är irrelevant om det är middag eller en frukt - är det som om man faktiskt utövar två vitt skilda tankesätt simultant. Å ena sidan föreställer man sig sin mors eller läkares förebråelser - de som säger att "äta bör du, annars dör du" och som du innerst inne egentligen förstår innebörden av, men struntar urskillningslöst i då du å andra sidan hör hela världens (uppdiktade) hatiska glåpord bli kastade över dig. "Du är ful! Fet! Sluta ät!"
Man kollapsar till slut. Det finns en bristningsgräns för alla och envar, och den är förr eller senare nådd. Vad konsekvenserna blir är högst individuella, men tro mig - de är aldrig till någons fördel.
Man kollapsar till slut. Det finns en bristningsgräns för alla och envar, och den är förr eller senare nådd. Vad konsekvenserna blir är högst individuella, men tro mig - de är aldrig till någons fördel.
