Inte kunde jag veta när jag tog jobbet att min tillvaro sakta men säkert skulle förvandlas till en mardröm utan motstycke... Den här såkallade "Armin" ger mig obehagskänslor bara av blotta åsynen. Jag vet inte ens om jag vill gå ner till matsalen och äta, så illa är det. Han förföljer mig verkligen i ordets sanna bemärkelse.
Annars tror jag att de dagliga promenadera börjar ta ut sin rätt på mig. Träningsverken har redan gett sig till känna - jag har mer än lovligt ont i både ben och armar (och alla andra tänkbara lemmar). Pensionärer är onekligen tungviktare.
